Utöver vårt huvudsakliga uppdrag att ombesörja begravningar, vill vi verka för en mer transparent inblick i branschen, samt lyfta samtalet om synen på döden. Vi är därför regelbundet ute och föreläser externt gentemot samhället med varierande målgrupper. Konfirmander och blivande vårdpersonal är en vanligt förekommande sådan.

Catharina sitter även med i Sveriges Begravningsbyråers Förbunds utskott “Framtidsutskottet Begravningar“, vilken vill främja just den mer öppna dialogen kring döden, och utformandet utav begravningarna därefter. Även arbetet med Black Angels Begravningskorteger, verkar för samma transparens samt sprider ljus över det i vårt samhälle, annars ganska så osynliggjorda ämnet. Nedan följer en artikel vi skrev om just detta.

Kan skinnklädda Mc-kvinnor med vrålandes motorer få svenskarna att våga börja prata mer om döden?

Black Angels Begravningskorteger är en grupp bestående utav kvinnliga motorcyklister som bistår volontärt i samband med begravningar. De infinner sig i regn och rusk och kör tvärs igenom Skåne och några från Danmark (!) för att delta i kortegekörning, för en person de aldrig träffat. Jag själv är begravningsentreprenör i tredje generation och har arbetat på Kävlinge Begravningsbyrå i tio år. Givetvis kör jag hoj! Men så varför ska vi prata mer om döden? Och vad har motorcyklar med det att göra?

Döden, döden – den enligt mig livsnödvändiga döden

Erfarenheterna inom yrket har förändrat mig som person, på gott och ont. De har fått mig att grubbla, tvivla, med tankar om mening och orättvisa. Det blev också en väckarklocka och ett ifrågasättande av värderingar i vår vardag och livsstil. Vilka måttstockar vi numera utgår ifrån när vi mäter det egna självvärdet samt relationerna till andra.

Vi ska prestera. Leverera. Vara unga och vackra, göra karriär, ägna oss åt självförverkligande och samtidigt ha det perfekta hemmet och vara de perfekta föräldrarna. Vår dagbok är numera extrovert genom sociala medier. Men det som skrivs är inte utlämnande, blottande eller ventilerande för sin egen skull, med den läkande funktion dagböcker en gång hade.

Tvärtom är det förskönat, pudrat och retucherat både i bild och text. Det skrivs för andra och dopaminet rinner till så fort någon annan trycker på Like-knappen. Vi blir bekräftade i vår idealbild av andra. Sedda för en kort stund. Men i förlängningen menar jag att detta går hand i hand med en alltmer uttalad känsla av ensamhet bland människor. Då individen upplever att ingen ju egentligen faktiskt känner henne på riktigt…

Jag tror helt enkelt att vårt samhälle inte mår helt bra. Och jag ser prioriteringar som tycks blivit så förskjutna från sin kärna, att de helt tappat fotfästet. Vi vill inte prata om jobbiga saker längre. Det har gått inflation i ordet ”ångest” men det tycks användas främst till vardags för att beskriva triviala problem. Samtidigt är vi svenskar förskonade från krig och misär och många vuxna har idag aldrig sett en död människa.

Parallellt med detta är det ett faktum att Sverige har världens längsta väntetid mellan dödsfall och begravning. Det går även en tydligt uppåtstigande trend i de så kallade direktkremationerna. Där den avlidne transporteras från bårhus direkt till krematorie, utan någon ceremoni, för att sedan gravsättas på en anonym minneslund. Döden och obekväma känslor osynliggörs.

Det kokar ner till prioriteringar

För vad är det som i slutändan egentligen betyder något? Jag kan inte säga att jag med säkerhet vet svaret på den frågan. Men jag kan med säkerhet säga att yrket har hjälpt mig att förstå, vad som i slutändan inte betyder något. Visst har jag dåliga dagar där jag är precis likadan och min ”ångest ” rör pojkvänstrassel, en finne på hakan eller en tvättkorg översvämmad med smutstvätt.

Vid sådana dagar blir mitt yrke ett privilegie. Där man mer eller mindre får en mental örfil, då ens egna bekymmer sätts i perspektiv.

För det är svårt att inte vara tacksam att man överhuvudtaget är vid liv efter att ha lagt någon i sin kista, bäddat och kammat och klappat om. Det är en märklig känsla med vetskapen att man var den sista som såg personen innan hon antingen kremeras eller sänks ner i en grav på två meters djup. Jag menar, vem är jag? Jag är ingen. Jag är en främling som tar hand om någons mamma, mormor, vän, en för åttio år sedan liten snorunge som behövde få sin blöja bytt. Var gång är jag lika tacksam över att det inte är jag som ligger i den där kistan. I stunden känns där pojkvänsgnabbet väldigt, väldigt avlägset.

Jag vill göra dig fin. Men jag känner dig inte. Och det behöver jag kanske inte göra heller? För att göra mitt jobb som vad, begravningsentreprenör? Som medmänniska? Det är kanske för stora frågor att jobba med för någon så ung som mig själv. Hade det varit lättare om jag varit äldre? Troligtvis inte. Jag är ingen. Vem är du?

Ett helt människoliv.

För vem har man egentligen begravningen?

Hur är det vanligast att man gör? Är en ofta förekommande fråga som brukar komma upp i begravningsplaneringen. Av förståeliga skäl då man som anhörig sitter i en helt främmande situation med både emotionella och rationella frågor som pockar på. Samtidigt lyser också ängslan om vad andra ska tycka, igenom. Man vill inte göra fel och man vill ofta hålla sig inom det traditionella och välbeprövade.

I samtliga fall svarar jag alltid: ”Jag berättar gärna om hur man brukar göra.

Men kanske kan ni berätta lite om ”Kalle” (den avlidne) så börjar vi där istället?”

Och det var precis ur detta som idén om korteger, motorcyklar och Black Angels föddes. Finns det ett enda tillfälle i livet då vi svenskar äntligen kanske kan strunta i vad andra tycker – så borde det väl vara i döden?

”Om jag kan stötta någon som har sin tuffaste dag i livet genom en sådan liten gest, varför inte göra det då?”Camilla, Black Angelmedlem

Black Angels startar upp motorerna

Allt började med en förutsättningslös förfrågning i en Facebookgrupp för kvinnliga motorcyklister i Skåne. Huruvida det fanns intresse att helt på frivilligbasis ställa upp vid begravningar och i form av kortegekörning, eskortera den döde på sin sista resa. Responsen var enorm bland kvinnorna. Och jag minns hur glädjetårarna rann den kvällen medan jag läste alla fina kommentarer och intresseanmälningar. Deras reaktioner var verkligen över all förväntan och därefter gick det fort tills gruppen fick ett namn, logga och första mötet ägde rum.

”Jag upplever min närvaro i kyrkan lite meditativ. Bearbetar egen sorg och har en stark positiv känsla av tillhörighet med anhöriga, den avlidne och gruppen.” Jaqueline, Black Angelmedlem

Idag har vi bistått vid ett 15-tal begravningar sedan våren 2015. Det faschinerar mig var gång jag står utanför kyrkan och ser dessa damer anlända. En efter en i ur och skur, med sina välpolerade motorcyklar. Dom ger av sig själva och sin tid och bara infinner sig, för att hedra en person de aldrig träffat. För mig är det så otroligt beundransvärt och så mycket större än kanske faschinationen över kvinnliga motorcyklister och kortegekörning. Det är ett sällsynt bevis på medmänsklighet, värme och respekt. Att sätta sig själv åt sidan, ta ledigt från sina jobb, för att hedra en avliden och stötta dess familj i sorg.

Samtidigt är det tydligt att kvinnorna själva får någonting ut av upplevelsen. En del bär på egen sorg och personliga berättelser, vilka får ett forum att ventileras. Kanske begravningar som man i efterhand önskat kunde gjorts annorlunda om man vetat att man kunde?

”Känner väldigt annorlunda angående döden efter att ha följt båda mina föräldrar när de dog och hjälpt till efteråt. Varit med på bårhus och hjälpt till att klä och raka, kamma och lägga i kistan […] Ser döden på ett annat sätt nu och det är inte lika skrämmande längre. Så att vara ett stöd för någon som vill göra samma sak men inte vågar, eller att vara med vid en begravning och hylla personen genom att köra kortegen, är värt så mycket.” Suss, Black Angelmedlem

Aldrig ensam

Vi parkerar prydligt motorcyklarna utanför ceremonilokalen och har en genomgång över dagens uppdrag i god tid innan begravningsgästerna anländer. Varselvästar med texten”Black Angels Begravningskorteger” och änglavingar tryckta på ryggen, delas ut. Samt varsin svart fjäder vilken vi symboliskt lägger på kistan vid något tillfälle under ceremonins gång. Alla förare sitter med i ceremonilokalen under akten.

Idag är majoriteten av begravningar kremationsbegravningar. Det vill säga att när ceremonin är slut lämnar gästerna kyrkan/kapellet medan begravningsbyrån stannar kvar med kistan för den sista transporten till krematoriet. Jag har stått där så oräkneliga gånger och upplevt att det känts ensamt på något vis. Inte för mig, utan för den avlidne.

Vid en Black Angel-kortege bärs istället kistan ut till begravningsbilen av familj och vänner. Hela begravningssällskapet följer med ut och klappar om kistan en sista gång när den står i bilen. På gemensam signal startar så alla damerna sina hojar och fyller kyrkogården med motormuller. Kyrklockorna börjar ringa och försiktigt rör sig begravningsbilen med oss tätt därefter. På så sätt blir det den avlidne som lämnar de anhöriga och inte tvärtom. Och han är aldrig ensam.

”Har arbetat med döden ( akutsjukvård/långvård/äldrevård/barn-neonatalen osv.) […] Försökt lyssna in efterlevande vartefter åren passerat och vet att man måste inte varken säga eller göra så mycket, utan det viktigaste är att man finns där.” Carin, Black Angelmedlem

Det är ett stort maskineri som plöjer fram genom staden och vi breder ut oss och både väsnas och syns. Mitt i det pågående livet bland fotgängare och trafikanter synliggör vi det obekväma. Stressade småbarnsföräldrar på väg hem till fredagsmyset, omnipotenta ungdomar mitt uppe i en selfie, irriterade affärsmannen i ett ilsket telefonsamtal. De får alla snällt stå och vänta i rondeller och på övergångsställen. Lugna ner sig och helt enkelt lämna plats för döden.

/Catharina Lindell

Information till blivande vårdpersonal om rutiner i samband med dödsfall.